Tindra räddade våra valpar

Stövartiken Tindra räddade våra nyfödda valpar.

Dagen började närma sej när vår tik Afrodina skulle föda sin andra kull valpar. Det skulle bli 2 st hade vår veterinär sett på ultraljud men vi hoppades på någon till. De skulle födas helgen 11-12 juli och vi väntade och längtade så. Natten mellan den 6-7 juli började Afrodina att darra och hässja som tikar gör som ska till att föda men inga krystvärkar kunde vi se. Hon lugnade ner ser mellan varven men började om likadant. Jag läste att de kunde hålla på i 24 timmar utan att det behövde vara nåt allvarligt och jag åkte på jobbet på morgonen, trött efter att inte ha sovit särskilt mycket. Min man Lasse skulle vara hemma hela dagen och ringa efter mej om det behövdes. På min lunch-rast kunde jag åka hem och ta temp och den var fortfarande låg så några valpar var inte på gång ännu tänkte jag. Lasse var orolig och tyckte inte att han kunde känna att de rörde på sej vilket jag gjort på morgonen men nu var det inga tydliga sparkar. Så upptäckte jag att det hade kommit lite blod på bädden hon låg på och jag blev jätteorolig. Lasse ringde till veterinären som sa att vi fick komma in för undersökning men inget mer för de hade dagen full av patienter. Tur att vi har nära dit. Efter 10 minuter var jag framme och Gunnar som han heter undersöker ”Dina” och ser att hon är helt öppen och vill föda men utan resultat. Han beslutat sej för att ställa in och skjuta upp sina övriga patienter och vill göra akut kejsarsnitt. Tid att skicka oss vidare finns inte om vi ska hinna rädda valparna för en moderkaka hade redan börjat släppa, och då får ju valpen inget syre och dör. Jag sitter och bara skakar för det blir en chock även för mej som hade väntat så på att få vara med om en vanlig förlossning. Min dröm har alltid varit att få vara barnmorska och detta är det närmaste jag har kommit på den vägen.

Så kommer de ut med 1 söt valp som jag får massera och värma, han hade mörka vackra öron mot den vita lena kroppen. Jag får höra att det är 2 st och båda lever men är lite medtagna efter narkosen av Dina . Ni må tro att jag kände med rik. Den andra killen har en brun fläck på kinden och är lite större. Veterinären berättar att den lille inte hade överlevt om han inte hade gjort kejsarsnittet. Båda killarna hade krockat i utgången och då fick ingen plats att ta sej ut.

Så får du också ”Dina” komma ut till mej. Hon är lite vinglig och får dropp men vill slicka sina små och ge dem di. Vilken otroligt bra tik hon är hinner jag tänka innan Gunnar upptäcker att hon är alldeles blek i tandköttet och spänd i magen. Gunnar blir rädd att hon håller på att blöda i livmodern och beslutar sej att öppna henne 1 gång till. Tur att han gör det, för livmodern var alldeles full med blod så den måsta han ta bort för att få stopp på blödningen. Vad gör vi nu?? Dina måste ha nytt blod och närmaste finns i Ultuna, Uppsala. Åk på en gång uppmanar Gunnar oss efter att han pratat med Ultuna. Åk medans det är dag och ljust istället för att avvakta tills natten kommer.

Vi får låna en bur av Gunnar till Dina och valparna stoppar jag innanför tröjan. Väl hemma  hämtar jag en korg åt småkillarna och min son Patrik som följer med och kör. På väg till Ultuna hinner vi med att titta in till min som Matthias som är på jobb. Han är svetsare och är alldeles svart av sot men Dina blir glad över att se honom, och även Matthias blir naturligtvis glad att hinna se valparna och Dina där hon ligger i sin bur.

När vi kommer fram blir vi insläppta på en gång utan att behöva köa, vi är väntade av personalen. Dina får komma upp på undersökningsbordet och får omedelbart blod. Hon blir testad var 5:e minut av sin temp och puls. Hon bara ligger och är orkeslös och finner sej i allt de gör med henne. Efter nya provtagningar inser de att hon behöver plastma till sitt blod och 1 påse blir inkopplad. Men vad händer? Jo hon tål inte plastman och får skyhög feber och de måste stoppa efter 20 minuter. Hennes värde på trombocyter ligger nu på 2 och de ska ligga på mellan 170-450. Det innebär att hon inte kan koagulera blodet och har utvecklat en typ av blödarsjuka. Autoimmun hemolytisk anemi. Det kan bli så ibland vid operationer förklarar veterinären för oss. Det är inget hon har i generna eller som går i arv utan bara otur att så skedde.

Veterinären talar om att nu ska Dina få cytostatika och kortison till medicin och då kan valparna inte dia henne längre. Vi har inget val utan måste lämna Dina och ta valparna med oss hem. Personalen gör i ordning mjölkersättning som vi kan mata valparna med. Trots att vi har 3 timmars bilresa hem sover valparna hela resan. Väl hemma gör vi i ordning vällingen men oj så svårt det är att få i små valpar mat.

Medans vi körde hem har min man Lasse gått in på blocket och tittat om det finns nån som säljer valpar. Han hittade 1 tik som har valpat dagen före vår och vi var även bekant med ägaren. Det är en finsk stövare med 4 hanvalpar. Lasse har ringt och frågat om vi får komma och prova om tiken Tindra ville adoptera våra 2 hanar. Ja absolut sa Ola, Tindras ägare. Han har aldrig varit med om det men vill gärna försöka. Nu har det redan blivit kväll men vi lastar in valparna och far iväg, nu med Matthias vid ratten.

Tindra blir så glad när vi kommer och visar stolt upp sina egna valpar. Hon vifta med svansen när vi berömmer hennes valpar. Ola tar ut Tindra ca 25 minuter medan vi lägger våra valpar med stövarna som är betydligt större än våra så de får ta lukt av varandra. När så Tindra kommer in igen börjar hon genast att lukta och slicka våra små och Ola säjer till henne att lägga sej ner. Nu är alla valpar hungriga och börjar dia, även våra fast Tindra har så stora tuttar. Ola har lagt dem längst bak för där är tuttarna lite mindre. När vi har varit där ungefär 1 timme är alla valpar lugna och våra har krypit upp mot Tindras hals och somnar där. Då lägger hon sin ena tass och huvud över dem och liksom beskyddar dem. Tänk vilken snäll tik hon är.

Dagarna går och vi har kontakt med Ultuna 2 gånger per dag och Dina förblir likadan, utan någon förbättring. Trombocyterna ligger hela tiden mellan 2-9, usla värden. Efter 3 dagar ringer veterinären och är riktigt ledsen för nu tror de Dina håller på förblöda. Hon har fått injektioner i nacken och där har blivit en stor svullnad under skinnet med blod. Vi får kasta oss in i bilen, Matthias och jag, för att förhoppningsvis hinna träffa henne innan det är för sent. Tårarna rinner på oss båda och vi kör nog alldeles för fort för nu känner vi att det är bråttom. När vi kommer fram sitter Dina i sin bur och möter oss med slickningar i våra ansikten. Puh hon lever ännu. Även vår dotter Frida kommer in till Ultuna och vill träffa Dina. Hon bor inte så långt därifrån. Natten går och vi får ligga på ett hårt golv på en liten madrass med Dina mellan oss. Många tankar går igenom våra huvuden.

Dagen efter tycker personalen att vi ska åka hem och det gör vi.

Varje dag ringer vi till Ola om inte han hinner före och talar om hur det går med valparna.  De mår alldeles förträffligt och går upp i vikt och utvecklas. Vi åker dit flera gånger i veckan och gosar med de små. Det är kul att se våra små-killar med de stora stövarna. De väger ca 3 gånger mera hela tiden. Vi känner oss både rika och fattiga nu när Dina är kvar i Ultuna och vi inte kan ha våra valpar hela tiden. Men tänk vilken tur vi har haft som hittade Ola och Tindra.

Efter 9 dramatiska dygn ringer de från Ultuna och talar om att Dina överraskande har gått upp i trombocyt-värde och ligger nu på 156 och NU VILL hon hem. Lasse och jag kastar oss i bilen och åker de ca 25 milen och är hur glada som helst.  Äntligen kan vi kanske pusta ut. Även Dina blir glad över att se oss och känner igen bilen och vill hoppa in, vilket hon inte orkar så vi lyfter upp henne. Hon har tappt alla sina krafter och muskler efter att ha suttit i bur så länge. När hon blev rastad körde de henne i en vagn så hon inte skulle bli överansträngd. Även på den här resan åker vi in till Matthias på hans jobb så han får träffa henne. Kul för oss alla.

När jag skriver det här har valparna just kommit hem efter 7,5 veckor hos Ola och Tindra med hennes 4 valpar. Dina äter ännu medicin och nya prover tas 2 gånger i månaden för att vi ska kunna reglera mängden hon får. Ett prov vi tog låg på 1000 vilket var alldeles för högt, då finns risk för blodpropp. När det var för lågt kunde det bli tex hjärnblödning. Detta var historien om när Afrodina skulle få sin andra kull med valpar. Hoppas ingen blir avskräck från att skaffa valpar för denna sjukdom är mycket ovanlig. Men ett tips: titta över era försäkringar för det kan bli riktigt dyrt. /